Saint Paul du Vence

Alla borde besöka Saint-Paul-de-Vence någon (minst) gång i livet.

Byn är svår att beskriva utan att det låter lite för romantiskt. Men det är faktiskt lite romantiskt. På riktigt.

Man kör upp från kusten, från värmen och tempot nere i Nice och Antibes, och vägen börjar slingra sig upp i kullarna. Och plötsligt ligger byn där. Som en liten stenklump på toppen av en kulle.

Inte en ny sten heller. Allt är gammalt. Riktigt gammalt.

Man parkerar utanför murarna – för inne i byn finns knappt plats för en cykel – och går genom den där lilla porten i muren. Och så är man inne.

Gatorna är smala, nästan löjligt smala ibland. Sten överallt. Hus som lutar lite åt olika håll. Små balkonger med blommor. Någon katt som ligger i solen och ser ut att ha bott där längre än någon annan.

Det är ingen plats man rusar igenom.

Man går långsamt här.

Det finns små gallerier nästan överallt. En dörr står öppen och någon visar målningar. Nästa gränd har en skulptör. Sen en liten butik som säljer keramik eller något som någon uppenbarligen gjort själv.

Det är lite konstnärligt, men inte på ett sätt som känns uppblåst.

Mer som att folk som gillar att skapa saker bara råkat stanna här.

Och man förstår varför.

När man går upp mot murarna öppnar landskapet upp sig. Hela Provence ligger där nere. Olivträd, kullar, små vägar som slingrar sig bort mot horisonten. Och långt där borta skymtar havet.

Ljuset här är speciellt.

Det är samma ljus som fick konstnärer att flytta hit från början. Det där lite mjuka men ändå skarpa ljuset som gör att allt ser ut som en målning framåt kvällen.

Det är då Saint-Paul-de-Vence är som bäst.

När värmen börjar släppa lite. När folk kommer ut igen. När någon beställer ett glas vin och någon annan sätter sig på en stenmur och tittar ut över dalen.

Och någonstans mitt i allt ligger ett ställe som nästan blivit en del av byns själ.

La Colombe d’Or.

Det är egentligen ett hotell och en restaurang, men mest känns det som ett gammalt värdshus som bara råkat bli berömt.

Historien är ganska enkel. För länge sedan hade konstnärer inte alltid pengar att betala med. Så de betalade ibland sin middag eller sitt rum med en målning istället.

Ägaren tackade ja.

Vilket gör att väggarna i dag är täckta av konst från människor som senare råkade bli rätt stora namn.

Picasso. Miró. Chagall.

Men stämningen där inne är fortfarande ganska avslappnad. Man sitter i en innergård under träd. Vita dukar på borden. Någon beställer en flaska rosé. Någon annan delar en fiskrätt eller en tallrik pasta.

Maten är klassisk sydfransk. Inget överdrivet. Bara bra råvaror, enkla rätter och ett tempo som säger att ingen har bråttom någonstans.

Det är ganska lätt att sitta kvar där länge.

Man beställer kanske en kaffe till. Eller ett glas till vin. Och plötsligt är kvällen på väg att bli natt.

Det är lite det som är grejen med Saint-Paul-de-Vence.

Det är inte spektakulärt på ett Instagram-sätt. Det är mer subtilt än så. En gammal by på en kulle. Bra mat. Vin. Utsikt över hela landskapet.

Och en känsla av att allt får ta lite längre tid än vanligt.

Perfekt om man är lite romantisk.

Eller bara ganska bra på att njuta av livet.

St Paul de Vence är det ultimata utflyktsmålet, lunch eller middag spelar mindre roll men att sitta på någon av restaurangerna och titta ut över landskapet eller de pittoreska gränderna är en sån där upplevelse där känslan hänger kvar i en långt långt efter besöket.

/Henrik & Maja